Det finns ett uttryck som dyker upp med jämna mellanrum när Hockeyettan diskuteras. Det låter fint, genomtänkt och nästan lite ansvarsfullt. Hockeyettan ska vara en utvecklingsliga. En plats där unga spelare får seniormatcher, lär sig spelet, gör sina misstag och så småningom flyttar vidare till Hockeyallsvenskan eller SHL.
Och visst. Det är en viktig del av Hockeyettan. Det har alltid varit en viktig del av Hockeyettan. Varje år kommer spelare vi knappt har hört talas om i september att vara attraktiva för klubbar högre upp när april kommer. Det ska ligan vara stolta över. Men någonstans har jag börjat störa mig på att utveckling ibland framställs som själva meningen med Hockeyettan. Som om klubbarna vore 39 filialer åt de två serierna ovanför. Som om slutprodukten av en bra Hockeyettansäsong är att tre spelare får kontrakt i Hockeyallsvenskan.
Det är den inte.
Hockeyettan finns inte till för att serva Hockeyallsvenskan.
Fråga människorna på läktaren. Fråga personen som haft samma plats i hallen i 25 år, som köper sitt säsongskort i augusti och som fortfarande kan rabbla formationerna från någon kvalserie 2003. Fråga sponsorn som lägger pengar ur sitt företag för att den lokala hockeyklubben betyder något för orten. Fråga de ideella som står och säljer korv tre kvällar i veckan, materialaren som kommer hem efter midnatt eller supportern som sätter sig i en buss en lördag morgon för att åka 50 mil till en bortamatch. Tror någon på allvar att de sitter där i tredje perioden och tänker att det viktigaste ändå är att vänsterforwarden i andrakedjan får en bra individuell utvecklingskurva och kanske kan spela i Hockeyallsvenskan nästa år?
Självklart inte. De vill att deras lag ska göra 4–3. De vill slå rivalen. De vill vinna serien. De vill spela slutspel. De vill gå up, eller åtmintone klara sig kvar.
Det är därför vi har elitidrott.
Utveckling är bra. Att vinna är bättre.
Det märkliga är att det nästan har blivit lite fult att säga det. Värvar en Hockeyettanklubb en 32-årig forward med 400 seniormatcher bakom sig kommer någon förr eller senare att fråga om klubben inte borde ge den platsen åt en 19-åring istället. Varför då?
Om 32-åringen är en bättre hockeyspelare, hjälper laget att vinna matcher, drar publik och kan lära de yngre spelarna hur seniorhockey faktiskt fungerar – varför skulle det vara ett problem? Ingen säger att ett lag ska bestå av 25 veteraner. Ingen argumenterar för att unga spelare ska hållas borta. Men det finns en märklig föreställning om att ungdom i sig skulle vara en sportslig kvalitet. Det är det inte. Precis lika lite som rutin automatiskt är det. Bra spelare är bra spelare. Bra lag behöver olika typer av människor, olika erfarenheter och olika roller.
Ibland behöver en 19-åring få 18 minuter.
Ibland behöver han sitta bredvid en 34-åring och se hur det faktiskt går till.
Ett födelseår är ingen merit.
Det räcker dessutom att titta på Hockeyettan för att förstå hur absurd motsättningen mellan utveckling och rutin egentligen är. Förra säsongen röstade 460 spelare i ligan fram den då 40-årige Marcus Eriksson som Hockeyettans bästa spelare. Tvåa kom 22-årige Karl Umegård efter en säsong där han gjorde 69 poäng på 38 matcher för Mariestad. Där har du egentligen hela Hockeyettans själ i två namn. En veteran med en lång elitkarriär bakom sig och en ung spelare på väg någonstans. Båda kunde vara dominanta. Båda kunde betyda massor för sina lag. Och båda gjorde Hockeyettan bättre.
Det ena behöver inte döda det andra.
Det är blandningen som är grejen.
Jag vill tvärtom se fler profiler i Hockeyettan. Jag vill se spelare som supportrarna i bortahallen stör sig på redan under uppvärmningen. Jag vill se hemvändare som egentligen skulle kunna spela någon annanstans men väljer att försöka göra någonting med klubben de kommer ifrån. Jag vill se poängkungar som stannar två, tre och fyra år i samma förening tills de blir förknippade med klubbmärket. Jag vill se äldre målvakter som kan stjäla en playoffserie. Jag vill se backar som spelat högre upp och som en 18-årig junior kan luta sig mot när laget leder med ett mål och det återstår tre minuter. Jag vill att en supporter som går in på en Hockeyettanmatch för första gången ska kunna peka på någon och få svaret:
”Honom måste du hålla koll på”
Så bygger man en liga människor bryr sig om.
Profiler är inte ett hinder för utveckling. De är en förutsättning för intresse.
För vad händer annars?
Vi får en liga där de bästa spelarna försvinner så fort de blivit tillräckligt bra för att människor ska börja känna igen dem. En spelare gör 40 poäng, slår igenom och försvinner. Nästa kommer fram, gör samma resa och försvinner. Ur svensk hockeys perspektiv är det kanske fantastiskt. Ur Hockeyettans perspektiv finns också ett problem. Det är svårt att bygga identitet kring människor som hela tiden är på genomresa. Supportrar bygger relationer till spelare. Barn får favoriter. Rivaler skapas. Någon blir älskad i en stad och avskydd i en annan. En spelare gör sitt femte år i klubben och plötsligt betyder hans 300:e match någonting.
Allt det där har ett värde som aldrig kommer synas i någon spelarutvecklingsmodell.
En liga behöver människor som stannar.
Och framför allt behöver klubbarna få vara egoistiska. Boden behöver inte fundera på vad som är bäst för svensk hockey när laget går in i sista perioden av en avgörande slutspelsmatch. Hudiksvall behöver inte känna ansvar för att producera nästa center åt någon klubb i Hockeyallsvenskan. Tingsryd behöver inte ursäkta sig om den bästa lösningen för att vinna är en rutinerad spelare istället för en junior. Vita Hästen behöver inte sätta en 18-åring i powerplay bara för att det ser snyggt ut i en utvecklingsrapport.
Klubbarnas uppgift är att vinna hockeymatcher.
Det är faktiskt så enkelt.
Boden ska tänka på Boden. Hudik ska tänka på Hudik.
Det betyder inte att ungdomsverksamheten saknar betydelse. Tvärtom. För en Hockeyettanklubb med begränsade ekonomiska resurser kan en fungerande juniorverksamhet vara skillnaden mellan ett konkurrenskraftigt lag och ett lag som inte får ihop det. Egna spelare skapar dessutom en identitet som ingen extern värvning kan köpa. När någon som vuxit upp i föreningen avgör en viktig match betyder det lite mer. När en 18-åring får sitt genombrott framför människor som sett honom spela sedan pojklaget finns det en historia där som elitidrotten behöver.
Men det är stor skillnad på att utveckla sina egna spelare och att göra utveckling till ligans främsta existensberättigande.
Hockeyettan är ingen praktikplats.
Det är dessutom ganska respektlöst mot nivån. Hockeyettan är den tredje högsta serien i ett av världens största hockeyländer. Spelare tränar stora delar av veckan. Många flyttar hundratals kilometer för att spela där. Klubbar lägger miljonbelopp på sina verksamheter. Tränare analyserar video, sportchefer arbetar året runt och supportrar investerar både pengar och känslor. Säsonger kan definiera hela föreningars framtid. Ett misslyckat kval kan kosta enormt mycket. Ett avancemang kan förändra allt.
Det är inte utvecklingsverksamhet.
Det är elitidrott.
Och elitidrott har en resultattavla.
Det finns också någonting befriande med de klubbar som faktiskt vågar säga vad de vill. De som bygger ett lag för att gå upp och inte lindar in ambitionen i tio meningar om processer och utveckling. Jag vill ha mer av det. Säg att ni ska vinna serien. Säg att målet är Hockeyallsvenskan. Värva därefter. Ta risken att misslyckas. För idrott blir väldigt ointressant om ingen vågar lova någonting längre.
”Vi ska utvecklas varje dag.”
”Vi ska ta nästa steg.”
”Vi ska bli bättre över tid.”
Herregud.
Gör 4–2 istället.
Tabellen ljuger mindre än flosklerna.
Och inför den kommande säsongen finns det gott om klubbar där ribban måste ligga högre än att några unga spelare ska få sina genombrott. Det finns föreningar med resurser, historia, publik och spelartrupper som gör att de ska bedömas efter resultaten. Då ska vi också våga göra det. En storsatsning som slutar med att fem spelare går vidare till Hockeyallsvenskan är inte nödvändigtvis en lyckad säsong om klubbens uttalade mål var att själv ta sig dit.
Det är möjligt att utveckla massor av bra hockeyspelare och samtidigt misslyckas.
Ett missat avancemang blir inte ett avancemang för att någon annan värvar din förstacenter.
Här tycker jag att Hockeyettan ibland hamnar i ett underläge gentemot serierna ovanför utan att riktigt behöva göra det. När en Hockeyettanspelare värvas av en allsvensk klubb beskrivs det nästan alltid som ett kvitto. Hockeyettan har utvecklat ännu en spelare. Och visst är det ett kvitto på kvaliteten i ligan. Men från den Hockeyettanklubb som precis förlorat en av sina viktigaste spelare kan perspektivet rimligen vara ett helt annat.
De har blivit av med en jävligt bra hockeyspelare.
Man får faktiskt vara ledsen över det också.
Alla karriärsteg uppåt är ett tapp för någon annan.
Det borde också vara en del av Hockeyettans ambition att bli så attraktiv att fler etablerade spelare väljer att stanna. Att det inte är självklart att ta en marginell roll högre upp om du kan vara stjärna här. Att en spelare kan bygga ett namn, en relation till en klubb och kanske ett liv vid sidan av hockeyn utan att känna att karriären står still bara för att han spelar kvar i Hockeyettan.
För Hockeyettan behöver sina egna stjärnor.
Inte bara morgondagens allsvenska spelare.
Någon måste få vara bäst här också.
Och kanske är det precis där jag tycker att språkbruket spelar större roll än man tror. Om vi hela tiden beskriver Hockeyettan som ett steg på vägen berättar vi samtidigt att den riktiga destinationen ligger någon annanstans. Men för tusentals supportrar gör den inte det. Deras destination är onsdag kväll i den lokala ishallen. Deras NHL är derbyt mot grannklubben. Deras Stanley Cup är en avgörande match om avancemang. Det kan låta romantiskt, men hela svensk idrott bygger i grund och botten på just den känslan.
Din klubb behöver inte spela i högsta serien för att vara den viktigaste klubben i världen.
För någon är Hockeyettan hela hockeyvärlden.
Så låt ungdomarna spela. Ge den 18-årige backen chansen när han förtjänar den. Våga sätta en 20-åring i förstakedjan om han är tillräckligt bra. Var stolta när en egen produkt går till Hockeyallsvenskan och ännu stoltare om någon till slut når SHL eller NHL. Hockeyettan ska absolut fortsätta vara en fantastisk miljö för spelare som vill framåt.
Men låt oss sluta låtsas att det är allt den ska vara.
Värva 33-åringen också.
Ta hem klubbikonen.
Behåll poängkungen om ni kan.
Bygg ett lag som motståndarna hatar att möta.
Ge publiken spelare att älska och spelare att hata.
Sätt ett mål som faktiskt går att misslyckas med.
För när pucken släpps i höst kommer ingen få tre poäng för flest utvecklade spelare. Ingen tabell kommer ha en kolumn för genomförda individuella utvecklingssamtal. Ingen supporter kommer gå hem efter en förlust i ett derby och trösta sig med att lagets genomsnittsålder åtminstone var 21,4.
De kommer vara förbannade över att laget förlorade.
Precis som det ska vara.
Hockey är ingen utbildning med slutbetyg i april.
Det är en tävling.
Och Hockeyettan är alldeles för bra för att reduceras till väntrummet utanför Hockeyallsvenskan.