Försäsongen har knappt hunnit börja och redan kommer den första prövningen i hur vi värderar resultat. Sundsvall lämnade SCA-cupen med 1–5 mot Timrå och 0–6 mot MoDo. Elva insläppta mål, ett framåt och två matcher där motståndarna under långa perioder var bättre. Det är lätt att säga att det inte betyder någonting eftersom det är augusti. Det är nästan lika lätt att dra slutsatsen att Sundsvall har stora problem. Båda förenklingarna är bekväma. Båda riskerar också att vara fel.
Sundsvall fick en brutal start på matchsäsongen. Timrå vann semifinalen med 5–1 och dagen efter blev det 0–6 mot MoDo i bronsmatchen. Ettan Direkt beskrev Timrå som ett par storlekar bättre under stora delar av den första matchen och även mot MoDo hade Sundsvall svårt att skapa tillräckligt mycket offensivt för att på allvar hota. Det går alltså inte att gömma sig bakom att siffrorna råkade rinna iväg i två jämna matcher. Sundsvall blev tydligt besegrat av två bättre motståndare.
Samtidigt börjar det intressanta först när man frågar vad resultaten faktiskt ska användas till. Ett träningsresultat är ingen tabellrad som följer med till september. Sundsvall får inte minus sex poäng för helgen och ingen motståndare i Hockeyettan kommer automatiskt att få Timrås eller MoDos fart, beslutsförmåga och skicklighet bara för att serien börjar på riktigt. Därför är det orimligt att titta på 0–11 över två matcher och därifrån försöka fastställa Sundsvalls nivå i Hockeyettan. Men det är lika märkligt när försäsongen avfärdas med det gamla standardsvaret att resultaten inte betyder någonting. För om matcherna verkligen inte betydde någonting skulle det vara svårt att förstå varför tränare lägger veckor på att förbereda dem, varför klubbar säljer biljetter och varför spelare konkurrerar om roller utifrån vad de gör i dem. Resultatet kanske inte är det viktiga, men matcherna är definitivt det.
Det är här kvaliteten på motståndet spelar en betydligt större roll än vad vi ibland vill erkänna. Mot ett klart bättre lag får du ett stresstest som du nästan aldrig kan skapa på träning. Förstapasset som fungerar när den egna tredjekedjan forecheckar på halvfart får plötsligt en Timråforward i ryggen. Den extra halvsekunden som finns tillgänglig mot ett jämnbra lag försvinner. Ett positionsfel som kanske inte kostar något mot ett Hockeyettanlag kan vara ett baklängesmål några sekunder senare mot skickligare spelare. Det gör att matcher mot bättre motstånd kan vara oerhört värdefulla även när resultattavlan blir obehaglig. Problemen förstoras tills tränarstaben inte längre kan låtsas att de inte finns.
Efter Timråmatchen fanns flera sådana detaljer. Adam Ohre tvingades göra mängder av kvalificerade räddningar, Karl Pettersson och Hampus Malm lyftes fram positivt på backsidan, men det fanns också frågetecken kring arbetsinsatsen och hur laget använde sitt powerplay. I det första numerära överläget vilades flera av de spelare som förväntas bära offensiven, med följden att Sundsvall knappt etablerade spel i anfallszon. Det är precis sådant som gör träningsmatcher relevanta. Inte att Timrå vann med fyra mål, utan varför matchbilden såg ut som den gjorde och vilka situationer Sundsvall inte kunde lösa.
Och kanske är det extra viktigt just för Sundsvall.
Det här är inte ett lag som bara fyllt några luckor och startar om med exakt samma konstruktion. Man har byggt om delar av laget och vill förändra egenskaper i spelet. Då kommer det nästan ofrånkomligen perioder där det gamla inte längre sitter helt naturligt samtidigt som det nya ännu inte hunnit bli automatiserat. Det är inget försvar för håglöshet eller dåligt arbete, men det är en relevant förklaring till varför ett lag i augusti kan se betydligt mer osammanhängande ut än samma lag sex veckor senare. Försäsongens egentliga syfte måste vara att upptäcka sådant nu, när kostnaden är noll poäng, snarare än i oktober när samma misstag börjar skapa hål i tabellen.
Det finns också en annan sida som Hockeyettanklubbar ibland måste våga förhålla sig till. Förra sommaren vann Sundsvall mot både Timrå och MoDo i SCA-sammanhang, och den typen av resultat blir lätt något man använder som bevis på hur liten skillnaden mellan nivåerna egentligen är. När ett Hockeyettanlag slår ett SHL- eller allsvenskt lag blir det gärna ett tecken på seriens kvalitet. När samma lag året efter blir överkört kommer förklaringen snabbt att bli att det bara är träningsmatcher. Man kan inte riktigt få båda delarna. Om skrällsegern ska få ha ett symbolvärde måste också förlusten få säga någonting, även om den inte säger allt.
Det den här helgen framför allt visade är att skillnaden mellan nivåerna kan bli väldigt tydlig när lagen högre upp spelar med fart och koncentration. Timrå vann med 5–1 och MoDo med 6–0, och Sundsvall slutade därmed fyra i den nya slutspelsvarianten av SCA-cupen. Turneringen samlade Sundsvall, Timrå, MoDo och Brynäs och sändes med studio och flerkameraproduktion via Expressen/Bonnier News. För Sundsvall var det därför inte bara två träningsmatcher, utan också ett ovanligt skyltfönster mot en publik långt utanför den normala Hockeyettanbubblan.
Just därför går det också att vara kritisk utan att bli alarmistisk. Sundsvall hade kunnat förlora de här matcherna och ändå lämna ett betydligt starkare intryck. Det är egentligen den detaljen jag tycker är viktigare än 1–5 och 0–6. När du möter ett lag som är bättre än du själv kan du inte alltid styra matchbilden, men du kan fortfarande kontrollera arbetsinsatsen, beslutsamheten och hur konsekvent du försöker genomföra din idé. Försäsongen är till för misstag, men den får aldrig bli ett frikort för att inte tävla. Det är stor skillnad mellan att bli avslöjad av bättre spelare och att hjälpa motståndaren genom att själv spela passivt eller oorganiserat.
Det omvända gäller förstås också när Hockeyettans första mer normala träningsmatcher börjar rulla igång. Något lag kommer snart att slå en seriekonkurrent med 6–1 och supporters kommer att börja boka hotell till kvalserien. Någon topptippad klubb kommer förlora mot division 2-motstånd och samma kväll kommer truppen dömas ut på sociala medier. Så ser augusti ut varje år. Vi människor är usla på att hantera små datamängder. En match blir en trend, två matcher blir ett bevis och tre matcher räcker nästan för att skriva om hela tabelltipset.
Det är därför jag tror att det är betydligt mer intressant att fråga hur än hur många under de kommande veckorna. Hur ser förstapasset ut? Hur tar laget sig genom mittzon? Vilka används när matchen ska avgöras? Vilka unga spelare klarar tempot? Fungerar formationerna när motståndaren pressar? Finns det en tydlig idé när laget hamnar under? Är special teams något som faktiskt tränas eller bara något som får lösa sig senare? Där finns försäsongens verkliga information. Resultatet är en konsekvens, men sällan hela förklaringen.
För Sundsvall blev den första läxan ovanligt tydlig. Ett mål framåt och elva bakåt går inte att beskriva som en lyckad helg, oavsett vilka motståndarna var. Men det vore också direkt oseriöst att använda två augustimatcher mot starkare lag som bevis för att Sundsvall inte kommer räcka till i Hockeyettan. Det vi vet efter SCA-cupen är egentligen något mycket mer användbart: laget har fått en lista på saker som måste bli bättre och man har fått den långt innan någon seriepoäng står på spel.
Det är exakt därför man spelar träningsmatcher.
Inte för att bevisa hur bra man redan är.
Utan för att upptäcka hur långt man har kvar.