105 poäng, 181 gjorda mål och en segersvit som skrev om Hockeyettans historia. Hudiksvalls förra säsong var inte bara framgångsrik. Den var resultatet av ett lagbygge som Lars ”Lillis” Lövblom har förfinat under flera år. Nu försöker Boden göra samma resa, men Hudiksvall har fortfarande en tydlig fördel.
Det brutala med idrott är att en hel säsong ofta döms utifrån några få avgörande matcher. Hudiksvall gjorde i stort sett allt rätt under säsongen 2025/26, men när allt skulle avgöras var det ändå Visby/Roma som fick fira avancemanget till Hockeyallsvenskan. Därför är det lätt att låta slutet färga bilden av allt som hände före det.
Det vore samtidigt direkt orättvist.
Hudiksvalls grundserie var inte bara bra, inte bara överlägsen och inte bara historisk i Hockeyettan-mått mätt. Den var på flera sätt fullständigt absurd. På 38 matcher samlade laget ihop 105 poäng, gjorde 181 mål, släppte in 54 och avslutade serien med en målskillnad på plus 127. Hemma i Holmen Center tappade laget inte en enda poäng under grundserien, samtidigt som powerplay landade på 35,6 procent efter 42 mål på 118 försök. Det är siffror som normalt inte går att upprätthålla över en hel säsong, oavsett nivå och oavsett hur bra trupp man har byggt.
Framför allt vann Hudiksvall. De vann igen, fortsatte vinna och gjorde till slut segrarna till något som nästan började uppfattas som normalt. När laget tog sin 21:a raka seger innebar det ett nytt rekord sedan Hockeyettan skapades 2012, och när grundserien var färdig hade sviten vuxit till 28 raka vinster. Det tidigare rekordet låg på 20. Genom slutspelet fortsatte segertåget och den totala sviten nådde 38 raka segrar innan Visby/Roma till slut lyckades bryta den. Man kan diskutera upplägg, serieformat och motståndets kvalitet hur länge man vill, men 38 raka segrar är 38 raka segrar. Det är en prestation som kräver mer än en bra förstakedja, mer än några skickliga special teams-spelare och betydligt mer än en stor plånbok. Det kräver en fungerande organisation, en genomtänkt trupp, ett ledarskap som håller spelarna hungriga och en miljö där även en vanlig seriematch i januari behandlas som något som faktiskt betyder någonting.
När ett lag blir så här dominerande dyker nästan alltid samma förklaring upp: pengar.
Det påstås att Hudiksvall kan välja och vraka bland Hockeyettans bästa spelare, att spelarna kommer dit eftersom lönerna är högre än på andra håll och att Lars ”Lillis” Lövblom i praktiken bara behöver lägga det största budet på bordet. Den bilden är både bekväm och missvisande. Hudiksvall är naturligtvis en ambitiös förening med resurser och en tydlig vilja att nå Hockeyallsvenskan. Ingen ska försöka framställa klubben som en fattig underdog som bygger sina lag utan ekonomiska möjligheter. Men föreställningen att Lövblom år efter år skapar topplag genom att locka spelare med feta lönekuvert gör hans arbete betydligt enklare än det faktiskt är. Hudiksvalls stora konkurrensfördel är snarare att klubben kan erbjuda en tydlig roll, en professionell miljö, goda träningsmöjligheter, chansen att vinna många hockeymatcher och en sportchef som har visat att han vet vilka spelare som passar tillsammans.
Det är också där min beundran för Lillis Lövblom kommer in.
Hans främsta egenskap är inte att han lyckas samla de största namnen, utan att han bygger kompletta lag. Han verkar förstå att ett lag inte blir bäst för att det har flest profiler på pappret, utan för att spelarnas egenskaper kompletterar varandra och för att alla accepterar sin roll. Hudiksvall kunde göra 181 mål utan att offensiven var beroende av en ensam poängkung som bar laget varje kväll. Produktionen kom från flera kedjor, från backar som kunde driva spelet och från ett powerplay där hoten fanns på flera positioner. Det är ofta ett tydligare bevis på kvaliteten i ett lagbygge än att värva en eller två spelare som gör 70 poäng, som exempelvis Mariestad och Karlskrona. Om motståndaren lyckas plocka bort en kedja eller stänga ner en enskild spelare måste nästa enhet kunna avgöra. Det kunde Hudiksvall, och det är en av de viktigaste orsakerna till att laget vann med en sådan extrem konsekvens.
Det mest imponerande med Lövbloms arbete är egentligen inte ens den enskilda rekordsäsongen. Det är att Hudiksvall år efter år återkommer som ett av Hockeyettans mest kompletta lag trots att truppen förändras. Spelare lämnar för högre nivåer, nyckelspelare blir svårare att behålla, andra klubbar jagar samma namn och varje misslyckat kval riskerar att slå sönder både självförtroende och ekonomi. Ändå står Hudiksvall där igen när nästa säsong börjar. De har ny spets, ny bredd och ännu en trupp som på allvar kan utmana om avancemanget.
Lövblom verkar inte bygga sina lag genom att börja om från noll varje sommar. Han bygger vidare på en struktur där kravbilden, identiteten och spelidén redan finns på plats. Det gör att en ny spelare inte behöver bära hela satsningen på sina axlar, utan kan kliva in i en miljö där det redan är tydligt vad som krävs. Det är skillnaden mellan ett tillfälligt stjärnbygge och en organisation som har gjort topplaceringar till ett normalläge.
Hudiksvall är där, och Boden är på väg, tillsammans med en handfull lag till.
Det är svårt att titta på Bodens nuvarande satsning utan att dra paralleller till det Hudiksvall har gjort under flera år. Boden samlar spets, bygger bredd, adderar erfarenhet från högre nivåer och skickar ett mycket tydligt besked till resten av serien: målet är inte att göra en bra säsong i Hockeyettan, målet är att lämna Hockeyettan. Värvningar som Niclas Burström, August Tornberg, Jake Stevens, Radek Muzik, Joel Jonsson och Aleksi Hämäläinen ger laget en tyngd som få konkurrenter kan matcha. Det är inget fel på den strategin. Tvärtom är det uppfriskande med en förening som inte försöker dölja sina ambitioner bakom försiktiga formuleringar. Boden vill upp, de tror att möjligheten finns nu och de är beredda att agera därefter. På många sätt gör Boden just nu samma sak som Hudiksvall har gjort under flera säsonger: de samlar spelare som vet hur man vinner, skapar konkurrens om platserna och försöker göra den egna miljön till den naturliga destinationen för spelare som vill spela långt in på våren.
Det finns däremot en viktig skillnad, och den ligger i åldersstrukturen. Boden har byggt ett lag med väldigt mycket erfarenhet och flera centrala spelare som har befunnit sig på betydligt högre nivåer än Hockeyettan. Det kan bli en enorm tillgång när pressen ökar och matcherna blir tätare, men det innebär också att en stor del av spetsen finns hos spelare som är inne i den senare delen av sina karriärer. Hudiksvall har i högre grad lyckats kombinera erfarenhet med spelare som fortfarande befinner sig på väg mot sina bästa år. Laget har haft en stomme av spelare i de tidiga och mellersta 20-årsåldrarna, samtidigt som det funnits tillräckligt mycket rutin för att skapa stabilitet. Det ger Hudiksvall en bättre balans mellan nutid och framtid. De kan vara bäst i serien i dag, men samtidigt ha flera spelare som fortfarande kan utvecklas och bli ännu bättre. De kan behålla delar av stommen över flera säsonger, ersätta enskilda spelare utan att hela konstruktionen faller och fortsätta erbjuda unga spelare en trovärdig väg framåt.
Man skulle förenklat kunna säga att Boden bygger för att vinna nästa vår, medan Hudiksvall har byggt en organisation som ska kunna vinna varje vår. Boden kan mycket väl vara laget som lyckas bäst när säsongen ska avgöras. Deras erfarenhet kan visa sig vara precis det som krävs i de matcher där marginalerna försvinner och nervositeten tar över. Men Hudiksvalls lagbygge är mer hållbart över tid. Det är också därför ”Lillis” Lövbloms arbete förtjänar större uppskattning än det ibland får. Han har gjort en mindre förening från vackraste Hälsingland till Hockeyettans tydligaste måttstock. Han har byggt konkurrenskraftiga trupper år efter år, skapat en miljö som spelare vill till och lyckats bibehålla klubbens trovärdighet trots att det stora målet ännu inte har uppnåtts.
Till slut kommer Lövblom naturligtvis att bedömas utifrån om Hudiksvall når Hockeyallsvenskan eller inte. Så fungerar elitidrotten, och det vet han bättre än någon annan. Men hans arbete kan inte reduceras till några förlorade kvalmatcher eller till påståendet att Hudiksvall helt enkelt betalar bäst. Det är betydligt svårare att bygga en fungerande vinnarkultur över flera år än att genomföra en enskild storsatsning. Boden gör helt rätt som rustar för avancemang, och deras jakt på Hockeyallsvenskan kommer att bli en av den kommande säsongens stora berättelser. Men när Boden nu samlar spets, erfarenhet och bredd gör de i grunden det som Hudiksvall redan har gjort under lång tid.
Den lilla skillnaden är att Hudiksvall har en bättre och mer hållbar åldersstruktur. Den stora skillnaden heter Lars ”Lillis” Lövblom.