I Hockeyettan pratas det ständigt om spets, rutin och etablerade namn. Betydligt mer sällan pratar vi om spelaren som redan bor på orten, känner föreningen och kan kosta en femtedel av en extern breddvärvning. Det är märkligt, för just den spelaren kan vara skillnaden mellan sportslig handlingskraft och ännu ett besök hos licensnämnden.
Vår kartläggning av de registrerade trupperna inför säsongen 2026/27 visar tydliga skillnader mellan Hockeyettans föreningar.
Mjölby HC och Norrtälje IK ligger högst med åtta spelare vardera som har den nuvarande föreningen angiven som moderklubb hos Elite Prospects. KB65, som också ingår i kartläggningen, har sex. I andra änden finns föreningar med en enda – eller ingen – spelare från den egna verksamheten.
Statistiken ska inte blandas ihop med Svenska Ishockeyförbundets juridiska definition av moderklubb och det ska noteras att den kartläggning gjordes emot de trupper som fanns att tillgå per 26 juli, 2026. Men som mått på hur många spelare som faktiskt fostrats i den nuvarande föreningen är den högst relevant.
Det här är heller inte bara en romantisk fråga om klubbhjärta, kontinuitet och publikens möjlighet att identifiera sig med laget.
Det är framför allt en ekonomisk fråga.
Skillnaden finns inte bara på lönebeskedet
Låt oss använda ett rimligt räkneexempel.
En ung lokal spelare eller egen junior kanske får ett utvecklingsbidrag, viss milersättning, utrustning och några tusenlappar i månaden. Den sammanlagda kostnaden under en säsong kan hamna kring 35 000 kronor, inklusive material.
En extern breddspelare som värvas från en annan del av landet behöver däremot vanligtvis en ersättning som gör det möjligt att faktiskt flytta och bo på orten.
Säg 12 000 kronor i månaden under sju månader.
Det är 84 000 kronor i bruttolön. Därefter tillkommer det som ofta lite slarvigt kallas sociala avgifter, men som egentligen är arbetsgivaravgifter.
Den normala arbetsgivaravgiften är 31,42 procent. Det skulle göra lönekostnaden till drygt 110 000 kronor. För vissa yngre spelare kan en lägre arbetsgivaravgift gälla, men det förändrar inte huvudpoängen.
Lönekostnaden för den externa spelaren hamnar fortfarande omkring 100 000–110 000 kronor. Och då har spelaren ännu inte fått någonstans att bo.
Klubben blir hyresvärd, resebyrå och bilförmedlare
Den riktiga kostnaden för externa breddvärvningar syns sällan när nyförvärvet presenteras på sociala medier.
Föreningen måste hitta en lägenhet. Ibland står klubben för hela hyran, ibland för en del av den. Lägg till deposition, el, internet, möbler och risken att bostaden står tom efter en misslyckad värvning eller ett brutet kontrakt.
En subventionerad bostad kan försiktigt räknat kosta föreningen omkring 40 000–60 000 kronor per säsong.
Sedan kommer resan till orten, hemresan efter säsongen och ibland även bil, bensinersättning eller andra transportlösningar.
Utrustningen behövs oavsett om spelaren kommer från Kanada, Stockholm eller den egna juniorverksamheten. Skillnaden är att den egna spelaren ofta redan har bostad, socialt nätverk, studier eller arbete på orten.
När allt läggs samman hamnar en extern breddspelare i ett normalt räkneexempel kring 170 000–180 000 kronor per säsong.
En egen ung spelare kan stanna vid ungefär 35 000.
Det betyder att en extern breddspelare kan kosta lika mycket som fem egna produkter.
Fem spelare – för priset av en.
Frågan är vad klubben faktiskt köper?
Det går naturligtvis inte att bygga en framgångsrik Hockeyettan-trupp enbart på spelare från den egna juniorverksamheten. Alla föreningar har inte tillräckligt stora upptagningsområden. Alla årskullar håller inte samma kvalitet. Ibland saknas en målvakt, en offensiv back eller en center som kan spela 20 minuter varje kväll.
Externa värvningar är nödvändiga, spetsvärvningar är odiskutabelt nödvändiga.
Men det är skillnad på att värva det man behöver och att värva det man redan hade kunnat utveckla. När en klubb tar in en extern tredjeformationens forward som gör 14 poäng blockerar man samtidigt ofta vägen för en egen 19- eller 20-åring som kanske hade gjort tio poäng – till en femtedel av kostnaden.
Är skillnaden på fyra poäng verkligen värd 140 000 kronor?
Förmodligen inte.
Särskilt inte om den egna spelaren kan utvecklas, bli bättre under kontraktstiden och fortfarande finnas kvar nästa säsong. Den externa spelaren kan försvinna vidare efter ett år. Då börjar klubben om från början, betalar en ny flytt, ordnar en ny lägenhet och presenterar ännu ett nyförvärv som ska ”bidra med fart och energi”.
Den egna spelaren kan dessutom skapa framtida intäkter.
Svensk ishockey har sedan flera år ett centralt system för utbildningsersättning, finansierat med medel från SHL och Hockeyallsvenskan, för att pengar ska nå de föreningar längre ned i systemet som utbildar spelare. En förening som spelar och utvecklar sina egna talanger bygger därför inte bara ett billigare lag. Den skapar även möjligheten till framtida ersättning. Värvar man i stället en färdig 24-åring som gör en stark säsong och går vidare uppåt har man betalat lön, bostad, utrustning och flyttkostnader. Men det långsiktiga utbildningsvärdet ligger i första hand hos de föreningar som faktiskt fostrade spelaren.
Den externa breddspelaren blir därför ofta en ren konsumtionskostnad.
Den egna spelaren kan vara en investering.
Elitlicensen bryr sig inte om hur snyggt nyförvärvet presenterades.
Hockeyettan har de senaste åren gång på gång fått brutala påminnelser om hur skör klubbarnas ekonomi är. Negativt eget kapital, svag likviditet, bristande underlag och misslyckade handlingsplaner har fått sportsliga konsekvenser.
Det är inte alltid en enskild dyr värvning som fäller en klubb.
Det är ofta tio lite för dyra värvningar. En bostad här. En bil där. Några tusenlappar mer i månaden. Ett kontrakt som måste lösas. En spelare som inte levererar. En budgeterad publiksiffra som aldrig uppnås.
Plötsligt är det egna kapitalet borta.
Därför borde målet för betydligt fler föreningar vara att bygga minst 40–50 procent av truppen kring egna eller tydligt lokalt förankrade spelare.
Inte för att vara snälla mot juniorerna. Inte för att kunna skriva vackra texter om klubbhjärta. Utan för att det är rationell ekonomisk styrning.
Med tio billiga, lokala spelare i truppen kan föreningen frigöra tillräckligt med pengar för att värva två eller tre verkliga spetsar – spelare som faktiskt förändrar lagets nivå. Det är där externa pengar ska läggas.
På förstacenterrollen. På den ledande backen. På målskytten som avgör jämna matcher. Inte på en sjundeback eller en tredjeformationens ytter som den egna verksamheten borde kunna producera. Hockeyettans ekonomiska framtid kommer inte avgöras av vilken klubb som presenterar flest nyförvärv i maj. Den kommer avgöras av vilka föreningar som förstår värdet av de spelare som redan finns innanför dörren.
För den klubb som inte klarar av att utveckla sina egna spelare tvingas till slut köpa varje misstag till fullt pris.
Notabelt
Statistik är vad statistik är, inte alltid en vacker sanning. Flera klubbar som lyser med sin frånvaro här har gjort en stor sak av att värva spelare från sitt närområde, vissa klubbar har en konkurs bakom sig och därför faller vissa spelare utanför själva klubbnamnet under sin moderklubb, men i praktiken fått sin utbildning i klubbens föregångare.