Visby/Roma vann Hockeyettan och plötsligt ska alla bygga stora, tunga, jobbiga och karaktärsstarka lag. Troja-Ljungby har mer eller mindre sagt det rakt ut. Borås säger det inte, men det är svårt att titta på deras lagbygge utan att åtminstone ana samma tankegångar. Problemet är bara ett av idrottens äldsta: när alla har förstått vad som fungerade i går har utvecklingen ofta redan börjat någon annanstans.
Det finns någonting nästan oemotståndligt med att kopiera vinnaren. När någon lyckas vill vi plocka isär framgången, identifiera några tydliga egenskaper och sedan formulera en modell som går att reproducera. Visby/Roma gick upp i Hockeyallsvenskan och därmed blev deras sätt att bygga lag omedelbart intressant för resten av Hockeyettan. Rutinerat, tungt, fysiskt, svårspelat, starka karaktärer och människor som accepterar sina roller. Troja-Ljungby kommer tillbaka till Hockeyettan med ett fullständigt ombyggt lag där bara tre spelare är kvar och 19 nya har kommit in. Tränarduon Tobias Törnkvist och Mattias Persson har själva beskrivit hur man prioriterat storlek, tvåvägsspel och karaktär, och fjolårets Visby har funnits med som en tydlig referenspunkt. Det är inte svårt att förstå tanken. Det är däremot betydligt svårare att veta om slutsatsen är rätt.
Det första problemet med resonemanget är att vi börjar i resultatet och arbetar oss bakåt. Visby gick upp, alltså måste deras sätt att bygga laget ha varit modellen som gjorde skillnaden. Men hade Hudiksvall vunnit finalserien hade vi förmodligen suttit här och pratat om någonting helt annat. Visby slutade faktiskt femma i den södra grundserien. Karlskrona, Tingsryd, Vita Hästen och Tranås placerade sig samtliga före. Sedan kom slutspelet, och då blev Visby bäst när det betydde som mest. Det är en fantastisk prestation, men det är inte samma sak som ett bevis för att just deras lagbyggnadsfilosofi är den optimala modellen för Hockeyettan. Ett slutspel avgörs också av form, matchups, målvaktsspel, special teams, psykologi och förmågan att prestera under några få avgörande veckor. Visby visade framför allt att Visby kunde vinna på sitt sätt. De visade inte automatiskt att alla andra borde göra likadant.
Borås är kanske ännu intressantare eftersom klubben inte behöver uttala någon Visby-modell för att strukturen ska synas. Casper Larsson, Erik Rainersson och Anton Svensson har alla lämnat Visby för Borås. Tre forwards från det lag som vann Hockeyettan har alltså hamnat i samma konkurrent samtidigt som Borås kompletterat med ytterligare etablerade namn. Det behöver inte betyda att någon på kansliet skrivit ”kopiera Visby” på en whiteboard, men det illustrerar hur snabbt en vinnande modell får status. Spelarna som varit en del av framgången får automatiskt en kvalitetsstämpel. Erfarenheten av att ha gjort resan blir attraktiv. Det är rationellt, men det finns också en klassisk risk: ibland köper man inte det som skapade framgången. Man köper det som råkade befinna sig i närheten av framgången.
Svensk hockeyhistoria är full av samma mekanism.
Lasse Falk och Ingvar ”Putte” Carlsson utvecklade Djurgårdens berömda 1–3–1-spel och laget vann tre raka SM-guld 1989, 1990 och 1991. Systemet var nyskapande, motståndarna hade problem med det och framgången gjorde naturligtvis att andra började studera det. Först är en idé märklig. Sedan blir den genial. Därefter börjar alla kopiera och analysera den, tills motståndarna hittar sätt att neutralisera den. Samma sak går att se i Hardy Nilssons torpedhockey. Med Djurgården blev den revolutionerande och ledde till två raka SM-guld kring millennieskiftet. När Hardy sedan tog idéerna vidare till Tre Kronor blev historien mer komplicerad. Motståndarna hade hunnit läsa in sig på systemet, förstå uppspelen och hitta motmedel. Det som några år tidigare framstått som ett steg in i framtiden började plötsligt diskuteras som ett problem. Idén hade inte varit dålig. Hockeyn hade bara hunnit förändras.
Det är precis där jag tycker att diskussionen om Visby blir intressant. Jag har inget emot stora spelare, fysisk hockey eller starka tvåvägsspelare. Tvärtom. Men storlek är ingen strategi. Karaktär är inget spelsystem. Att vara ”jobbig att möta” berättar inte hur du tar dig genom mittzon, skapar chanser mot ett lågt försvar eller producerar i powerplay när du ligger under med ett mål och det återstår åtta minuter.
Egenskaper måste användas till något.
Vill Troja ha storlek för att vinna puckar längs sargen och etablera längre anfall finns det en tydlig tanke. Vill man ha tunga forwards för att skapa trafik framför mål och stora backar för att kontrollera ytan framför den egna målvakten finns det en hockeymässig logik. Men om storleken i sig blir argumentet har man reducerat en komplex sport till ett antal centimeter och kilon på EliteProspects.
Det riktigt spännande uppstår om flera av Hockeyettans förmodade topplag drar samma slutsats samtidigt. Om Troja, Borås och ytterligare några klubbar bygger större, tyngre och mer fysiska lag, vad blir då nästa konkurrensfördel?
Mycket möjligt exakt motsatsen.
Ett snabbt lag med skickliga pucktransportörer, rörliga backar och forwards som kan attackera ytan bakom aggressiva motståndare kan plötsligt bli oerhört obehagligt. Så fungerar nästan alla trender inom idrotten. När marknaden kollektivt börjar övervärdera en egenskap blir andra egenskaper billigare och mer tillgängliga. När alla bygger för att vinna samma typ av match kan laget som förändrar typen av match få ett övertag. Visby behövde aldrig möta en serie där nästan alla motståndare byggt sina lag med just Visby som referenspunkt.
Det kommer de som försöker kopiera dem att behöva göra.
Det finns samtidigt mycket i Visbys resa som klubbarna verkligen borde studera, men kanske inte det mest uppenbara. Det mest intressanta var sannolikt inte antalet kilo i omklädningsrummet eller hur många veteraner som fanns i truppen, utan att laget när slutspelet kom visste exakt vad det var. Visby försökte inte plötsligt bli Hudiksvall, Karlskrona eller Tingsryd. De blev en väldigt bra version av sig själva. Där finns någonting betydligt mer användbart än en fysisk kravprofil: bygg en tydlig identitet, värva spelare som passar den, ge dem begripliga roller och träna på samma saker tills de sitter även när säsongen står på spel. Lasse Falk försökte inte kopiera någon när hans hockey slog igenom. Hardy Nilsson byggde inte gårdagens vinnare när torpedhockeyn utvecklades.
De försökte hitta nästa steg.
Det betyder inte att Trojas idé är fel. Tvärtom tycker jag att flera delar av lagbygget är spännande och när 19 nya spelare ska bli ett lag kan det vara klokt att ha en extremt tydlig kravprofil. Samma sak gäller Borås. Det kan mycket väl visa sig att de byggt helt rätt för kommande säsong. Min invändning handlar mer om argumentationen än om spelarna. Om resonemanget är att Visby gjorde på ett visst sätt och därför ska vi göra samma sak, då är det egentligen inget argument om framtiden. Det är en beskrivning av vad som redan har hänt. Idrottens kyrkogård är full av lag som lyckats bygga en perfekt kopia av förra årets vinnare precis när sporten började röra sig åt ett annat håll.
Hockeyn älskar samtidigt att komplicera sig själv. Vi pratar om forecheck, expected goals, kontrollerade ingångar, puck possession, boxplaystrukturer, net-front presence och mängder av andra detaljer. Allt är relevant och allt hjälper oss förstå varför vissa lag lyckas bättre än andra. Men i slutändan finns en princip som överlevt varje taktisk trend. Det delas inte ut några poäng för flest vunna närkamper, högst snittvikt eller flest spelare med ”karaktär” i scoutingrapporten. Det står två siffror på resultattavlan och den ena måste vara större än den andra.
Flest mål vinner.
Visby förstod till slut hur deras lag skulle göra det mål som behövdes när säsongen stod på spel. Det är egentligen den delen andra klubbar borde försöka kopiera: att varje egenskap och varje spelare i laget måste ha en funktion som i slutändan påverkar skillnaden mellan gjorda och insläppta mål. Nästa vår kommer någon att vinna Hockeyettan igen och när det händer kommer resten av serien börja studera vinnaren. Om det då råkar vara ett mindre, snabbare och offensivare lag kommer vi förmodligen nästa sommar prata om skridskoåkning, kreativitet och rörliga backar. Någon kommer säga att hockeyn har blivit snabbare, någon annan att stora spelare är förlegade, och sedan börjar nästa trend.
Det vore därför ganska typiskt hockeyn om en stor del av Hockeyettan just nu håller på att bygga för att vinna förra säsongen.
Den verkligt intressanta sportchefen försöker istället lista ut hur man vinner nästa.