Det är slutet av juli. Om bara några veckor börjar isträningarna på allvar och om drygt en månad spelas de första träningsmatcherna. Spelare har skrivit kontrakt, tränare har planerat försäsongen, sponsorer har tecknat avtal och tusentals supportrar har redan köpt sina säsongskort.
Ändå har svensk ishockey ännu en gång ägnat större delen av sommaren åt att diskutera hur Hockeyettan över huvud taget ska se ut.
När beskedet väl kom var lösningen dessutom långt ifrån optimal. Hockeyettan Norra kommer att spelas med 19 lag, den södra serien med 20. Visst går det att få ett spelschema att fungera, men det är egentligen inte det som är poängen. Den verkliga frågan är varför svensk hockey återigen har hamnat i en situation där en tillfällig lösning presenteras som om den vore något normalt.
För några år sedan hade det här betraktats som ett misslyckande.
I dag rycker många på axlarna.
Det borde oroa betydligt fler.
För sanningen är att det här inte handlar om ett ojämnt antal lag. Det handlar om ett seriesystem som under flera år visat samma svagheter. Licensärenden som drar ut på tiden. Överklaganden. Klubbar som försvinner. Sena besked. Osäkerhet kring serieindelningar. Varje sommar tycks svensk hockey hamna i samma diskussioner, och varje sommar blir lösningen att försöka rädda situationen just den här gången.
Men när ska någon börja ställa den betydligt viktigare frågan?
Varför hamnar vi här år efter år?
Jag har full respekt för att licensprövningar måste vara noggranna. Ett överklagande måste få ta den tid som krävs. Rättssäkerhet är viktigare än snabba rubriker. Men när processerna återkommande leder till att klubbar tvingas leva i ovisshet långt in på sommaren är det inte längre bara en fråga om enskilda ärenden. Då är det ett systemproblem.
Det är också här jag tycker att kritiken måste riktas mot Svenska Ishockeyförbundet. Inte för att ett enskilt beslut blir fel, utan för att svensk hockey fortfarande saknar en struktur som klarar av att fatta avgörande beslut i tid. Klubbarna förväntas planera verksamheter med miljonbudgetar samtidigt som de ibland får vänta in i det sista på besked som borde ha varit klara månader tidigare.
Det är inte så man bygger en trovärdig liga.
Det är så man administrerar problem.
Och kanske är det just därför det är dags att sluta diskutera om Hockeyettan ska bestå av 39 eller 40 lag. Den diskussionen leder ingenstans. Jag tror att svensk hockey måste våga tänka betydligt större än så.
Jag tror att Hockeyettan behöver byggas om från grunden.
En nationell serie.
20 lag.
Alla möter alla hemma och borta.
En tydlig tabell. Ett tydligt slutspel. Ett varumärke som är enkelt att förstå för publik, media och sponsorer.
Jag vet att många kommer att invända direkt. Resorna blir längre. Kostnaderna ökar. Mindre klubbar riskerar att slås ut.
Ja.
Det är hela poängen.
En nationell tredjeliga ska inte vara enkel att spela i.
Den ska vara svår att nå.
Den ska vara ännu svårare att stanna kvar i.
I dag lägger svensk hockey enorm energi på att försöka skapa ett seriesystem där så många föreningar som möjligt får plats. Jag menar att fokus borde ligga på att skapa en liga där de klubbar som faktiskt spelar har ekonomin, organisationen och ambitionen att konkurrera på nationell nivå.
Elitidrott handlar inte om att alla ska få vara med.
Elitidrott handlar om att förtjäna sin plats.
Det kommer att innebära att vissa klubbar inte klarar kraven. Det är en hård verklighet, men det är också den verklighet som redan gäller i SHL och Hockeyallsvenskan. Ingen skulle komma på tanken att sänka kraven där för att fler föreningar skulle få plats. Tvärtom höjs ribban hela tiden eftersom elitverksamhet kräver resurser, kompetens och långsiktighet.
Varför skulle den nationella tredjeligan fungera annorlunda?
Jag är övertygad om att svensk hockey skulle vinna på att koncentrera kvaliteten. Tjugo klubbar skulle innebära fler bra spelare i varje lag, fler attraktiva matcher, ett starkare medialt intresse och ett betydligt tydligare varumärke. Varje omgång skulle innehålla matcher som betyder något. Varje tabellplacering skulle vara värd att följa.
Framför allt skulle Hockeyettan bli en liga som fler faktiskt vill vinna – inte bara en serie man försöker överleva i.
Visby/Roma är ett talande exempel på varför förändringen behövs. Klubben gjorde en fantastisk sportslig prestation och tog sig till Hockeyallsvenskan. Ändå kom stora delar av sommaren att handla om dispenser, arenakrav och ombyggnationer för mångmiljonbelopp. Fokus flyttades från hockey till byggprojekt.
Det är inte Visby/Romas fel.
Men det visar hur illa dagens struktur fungerar. När steget mellan serierna är så stort att en sportslig succé omedelbart förvandlas till en kamp mot regelverk och tidsplaner, då måste någon våga fråga om svensk hockey verkligen har byggt sina serier på rätt sätt.
Jag vet att den här krönikan kommer att provocera. Framför allt hos de klubbar som riskerar att hamna utanför en nationell serie med 20 lag. Men ibland måste man våga säga det som är obekvämt.
Svensk hockey behöver inte fler tillfälliga lösningar.
Den behöver en vision.
Den behöver ett mod att ställa högre krav.
Och den behöver sluta mäta framgång i hur många klubbar som får plats i Hockeyettan. Den dagen vi i stället börjar mäta framgång i hur stark ligan faktiskt är, då tror jag också att svensk hockey har tagit ett av sina viktigaste steg på många år.