Det finns få saker som Hockeyettan är bättre på än att berätta historier. Historier om spelare som tagit nästa steg, om tränare som fått chansen högre upp i seriesystemet och om unga talanger som använt ligan som språngbräda mot Hockeyallsvenskan eller SHL. Det är en berättelse som återkommer i nästan varje säsongsupptakt och i nästan varje marknadsföringskampanj. Hockeyettan är utvecklingsligan. Hockeyettan är vägen framåt. Hockeyettan är platsen där drömmar blir verklighet.
Det är en vacker berättelse.
Men den väcker också en fråga.
Hur många är det egentligen som får uppleva den?
Jag satte mig därför och gick igenom samtliga bekräftade övergångar från Hockeyettan till Hockeyallsvenskan inför den kommande säsongen. Jag ville inte veta hur många som gjort en bra säsong, hur många som ryktats vara på väg upp eller hur många som kanske får chansen nästa år. Jag ville veta hur många som faktiskt skrivit kontrakt med en hockeyallsvensk klubb.
Svaret blev 14.
Edvin Isén lämnade Hanviken för AIK. Karl Umegård och Loa Milfors skrev på för Mora. Elias Degnell gick till Almtuna, Filip Wiberg till Vimmerby, Kevin Arvidsson till Östersund och Teodor Munther till Södertälje. Totalt handlar det om 14 spelare från en liga med 40 klubbar och närmare tusen registrerade spelare.
Det är ungefär en och en halv procent.
Och där började jag fundera på om Hockeyettan verkligen marknadsför rätt produkt.
För missförstå mig inte. Jag påstår inte att Hockeyettan är en dålig liga. Tvärtom. Jag tycker att den håller en hög sportslig nivå och att den fyller en viktig funktion i svensk ishockey. Det finns skickliga spelare, engagerade ledare och föreningar som varje år gör ett fantastiskt arbete med små resurser. Problemet är inte ligan. Problemet är bilden av ligan.
När Hockeyettan gång på gång beskriver sig själv som en språngbräda blir det också det löftet spelare och supportrar hör. Men statistiken visar att verkligheten ser annorlunda ut. För den absoluta merparten av spelarna kommer telefonsamtalet från Hockeyallsvenskan aldrig. De kommer att spela sina bästa år i Hockeyettan, och många kommer också att avsluta sina elitkarriärer där. Det är inte ett misslyckande. Det är verkligheten. Ändå är det nästan aldrig den verkligheten Hockeyettan väljer att berätta om.
I stället lyfter man undantagen och låter dem definiera helheten.
Det är ett märkligt sätt att bygga ett varumärke.
Ingen skulle beskriva SHL som en liga vars främsta syfte är att skicka spelare till NHL, trots att det sker varje år. SHL marknadsför sig som Sveriges bästa hockeyliga. Hockeyallsvenskan marknadsför sig som en av Europas mest underhållande ligor. Båda serierna bygger sitt värde på det de är – inte på att spelarna lämnar dem.
Hockeyettan gör tvärtom.
Och jag tror att det är ett misstag.
För om ligans största framgång alltid är att spelare försvinner därifrån, vad säger det egentligen om ligans egen identitet? Om den största drömmen alltid är nästa serie, när börjar man då prata om värdet i den serie man faktiskt spelar i?
Det är dessutom svårt att blunda för att avståndet mellan Hockeyettan och Hockeyallsvenskan bara blir större. Visby/Romas avancemang borde ha blivit en berättelse om hockey, om nyförvärv och om möjligheten att etablera sig på en högre nivå. I stället kom stora delar av våren att handla om dispensansökningar, arenakrav och investeringar i mångmiljonklassen. Det säger något om hur långt ifrån varandra serierna har glidit. Samma utveckling syns också i spelarövergångarna. Färre spelare tar steget direkt och konkurrensen om platserna blir allt hårdare.
Kanske är det därför Hockeyettan behöver sluta sälja en dröm som bara blir verklighet för ett fåtal.
Kanske borde ligan i stället vara stolt över det den faktiskt är.
En nationell serie med hög kvalitet, stark lokal förankring och klubbar som vecka efter vecka levererar hockey inför engagerade supportrar runt om i landet. En liga där det fortfarande går att göra en fantastisk karriär, även om den aldrig leder till Hockeyallsvenskan.
För det är faktiskt ingen skam att vara Hockeyettanspelare.
Men det är ett problem om Hockeyettan fortsätter att marknadsföra sig som något den statistiskt sett allt mer sällan lyckas leverera.
Och kanske är det just där den största utmaningen ligger.
Inte i att utveckla fler spelare.
Utan i att börja vara ärlig med vad ligan faktiskt är.
FAKTA
Rättlese: Övergångar
Calle Karlsson Karlskrona HK -> Vimmerby
Hampus Hedman Karlskrona HK -> Östersund
Liam Engström Karlskrona HK -> Västerås
Victor Smeds Karlskrona HK -> Kalmar