Det finns ingenting märkligt i att Nils Juntorp vill spela i Hockeyallsvenskan. Tvärtom. Det vore snarare märkligt om en 22-årig hockeyspelare, som plötsligt får möjligheten att ta ett rejält kliv i karriären, inte skulle lockas av den. Hockeykarriärer är korta, chanser kommer ibland bara en gång och när Mora IK ringer efter att man gjort 30 poäng på 23 matcher i Hockeyettan är det naturligt att lyssna.
Det är inte där problemet ligger.
Problemet är att en karriär inte behöver byggas genom att sparka undan benen på de människor och föreningar som hjälpt dig fram till nästa nivå. Det går faktiskt att vara ambitiös, egoistisk i rätt bemärkelse och hungrig på nästa steg utan att samtidigt glömma vilka som gav dig plattformen att över huvud taget hamna där.
När han beskriver situationen låter det nästan som att händelseförloppet låg utanför hans kontroll. Chansen kom. Mora behövde forwards. Agenten Christoffer Malm hade arbetat bakom kulisserna. Han kunde inte bestämma när möjligheten skulle dyka upp. Han menar dessutom att 95 procent av spelarna i Hockeyettan hade gjort samma sak.
Kanske har han rätt i det sista.
Men det är fortfarande inte särskilt relevant.
För frågan är inte vad 95 procent av andra spelare hade gjort. Frågan är vad Nils Juntorp gjorde, vilka människor som påverkades av det och vilket ansvar man själv har för sina beslut när man samtidigt vill bli betraktad som professionell hockeyspelare.
Jag berättade redan i senaste avsnittet av Ettan Inifrån om den bild jag fått av processen, där agenten varit drivande kring möjligheten att hitta en lösning högre upp i seriesystemet. Det är förstås inget konstigt i sig. Det är exakt vad en agent ska göra. En agent ska leta möjligheter, skapa kontakter och försöka ge sin klient den bästa möjliga karriären.
Men en agent spelar inte hockeymatcherna. En agent skriver inte spelarens livshistoria. Och framför allt kan man aldrig lägga över det moraliska ansvaret för sina egna vägval på den person som förhandlar ens kontrakt.
I slutändan är det spelaren som säger ja eller nej.
Det är därför jag tycker att hela den här historien behöver sättas i ett större sammanhang än att Mora helt enkelt erbjöd en bättre möjlighet.
För när HC Dalen tog in Nils Juntorp var det inte en självklar värvning av en spelare på väg rakt upp genom seriesystemet. Hans situation såg betydligt annorlunda ut. Han hade brutit med Borås och hade vid den tidpunkten knappast en kö av Hockeyallsvenska klubbar som försökte få hans namnteckning. Om karriären fortsatt åt fel håll var Hockeytvåan närmare än Hockeyallsvenskan.
Dalen gav honom någonting väldigt värdefullt.
En chans.
De gav honom istid, förtroende och en roll där han kunde lyckas. De skapade en miljö där hans kvaliteter kom fram och han förvaltade den möjligheten på ett närmast sensationellt bra sätt. 30 poäng på 23 matcher gör man inte av en slump. Det är en enorm prestation och det är i första hand Nils Juntorps förtjänst.
Men det betyder inte att resten av omgivningen är oviktig.
Ibland låter diskussionen om individuell utveckling inom hockeyn nästan som om spelaren utvecklas i ett vakuum. Som om man tar på sig skridskorna på egen hand, går ut och producerar poäng och sedan går vidare när nästa klubb ringer.
Så fungerar inte lagidrott.
Det finns tränare som gett dig förtroendet. Lagkamrater som skapat ytorna. En sportchef som valde just dig framför någon annan. En förening som betalade din lön. Människor runt laget som byggde vardagen där du fick möjligheten att bli den spelare som senare blev attraktiv för en större klubb.
Det gör inte spelaren livegen.
Men det borde skapa någon form av ömsesidig respekt.
Och det är egentligen där jag tycker att hela diskussionen borde börja.
Det finns en märklig idé inom modern elitidrott att man måste välja mellan att vara ambitiös och att vara lojal. Som om lojalitet automatiskt betyder att man ska tacka nej till alla möjligheter och stanna kvar av ren tacksamhet. Det är en falsk motsättning.
Man kan vilja gå till Hockeyallsvenskan och ändå behandla HC Dalen bra.
Man kan säga till sin klubb att man fått en möjlighet som betyder väldigt mycket och försöka hitta en lösning som båda parter åtminstone kan leva med.
Man kan förstå att föreningen blir förbannad.
Man kan erkänna att den förening som lyfte en när karriären hackade faktiskt förtjänar respekt även när en större klubb knackar på dörren.
Framför allt kan man stå för att man gör ett val.
Det är där formuleringarna i intervjun skaver för mig. När Juntorp säger att han inte kan bestämma när chansen kommer är det naturligtvis sant. Ingen spelare kan styra när Mora behöver en forward.
Men han kan bestämma vad han gör när chansen kommer.
Det är en väldigt viktig skillnad.
Det går inte att samtidigt säga att man måste tänka på sig själv och beskriva processen som om man själv bara råkade följa med i händelseförloppet. Om man tänker på sig själv och väljer den väg man bedömer bäst för karriären måste man också kunna säga just det:
Jag valde detta.
Jag ville ta chansen.
Jag visste att Dalen skulle bli besvikna och jag förstår varför.
Men jag gjorde ändå bedömningen att det var rätt för mig.
Det hade åtminstone varit ett resonemang jag kunnat respektera fullt ut.
För det är inte fel att vara egoistisk ibland inom elitidrotten. Det måste man nästan vara. En klubb kommer fatta beslut utifrån sina egna behov och en spelare måste också kunna göra det.
Men det finns olika sätt att vara egoistisk.
Man kan gå framåt utan att trampa på människorna bakom sig.
Man kan lämna en arbetsplats utan att bränna relationerna med alla som hjälpte en där.
Man kan tacka ja till Hockeyallsvenskan utan att i efterhand behöva framställa det som att det egentligen inte fanns något alternativ.
Och kanske är det just den delen som blir särskilt tydlig i Juntorps fall eftersom kontrasten är så stor.
För ett år sedan behövde han någon som trodde på honom.
Dalen gjorde det.
Några månader senare behövde Dalen kunna lita på honom.
Då såg situationen plötsligt annorlunda ut.
Det är klart att en klubb reagerar på det.
Jag tror dessutom att det här är en diskussion Hockeyettan måste börja ta betydligt mer seriöst. Vi pratar hela tiden om att serien ska utveckla spelare. Det gör den. Varje år går mängder av spelare vidare till Hockeyallsvenskan och ibland ännu högre.
Det är fantastiskt.
Men det måste finnas en balans mellan utvecklingsuppdraget och klubbarnas möjlighet att faktiskt bedriva en seriös elitverksamhet.
Om en klubb scoutar rätt, tränar rätt, ger rätt spelare chansen och lyckas få en spelare att explodera – ska belöningen då vara att spelaren försvinner så fort någon högre upp behöver förstärka? Här måste Hockeyettan sätta ner foten och förhindra klubbar att plocka spelare så sent utan en rättvis ersättning.
Och om kontrakten i praktiken bara gäller tills någonting bättre dyker upp, vad är de då värda?
Det finns naturligtvis klausuler, överenskommelser och individuella situationer som gör varje fall unikt. Men själva principen är viktig.
Hockeyettanklubbar kan inte förväntas vara rena plantskolor där andra klubbar hämtar färdigutvecklade spelare när det passar. De investerar tid, pengar och förtroende precis som klubbarna högre upp. Och ska spelarna kräva professionella organisationer, bra träningsmiljöer, rätt ersättning och respekt från klubbarna är det rimligt att samma professionalism fungerar åt andra hållet också.
Det är ömsesidigheten jag saknar i väldigt mycket av dagens hockey.
När klubben bryter med en spelare mitt under kontrakt kritiserar vi ofta föreningen. Med rätta ibland. Vi pratar om människan bakom spelaren, familjen som kanske flyttat, tryggheten som försvinner och ansvaret som följer med ett kontrakt.
Då kan vi inte nästa vecka hävda att spelaren saknar motsvarande ansvar eftersom karriären är kort.
Antingen betyder avtal och relationer någonting för båda sidor eller också gör de inte det.
Det betyder fortfarande inte att Juntorp skulle ha varit tvungen att tacka nej till Mora.
Jag tror faktiskt att väldigt få människor hade krävt det.
Jag hade inte gjort det.
Men jag hade velat se ett annat sätt att hantera vägen dit.
Lite mer förståelse för Dalens perspektiv.
Lite mindre ”jag måste tänka på mig själv”.
Lite mer erkännande av att klubben som nu känner sig sviken faktiskt var en viktig anledning till att Mora ringde från första början.
För tacksamhet betyder inte att man måste stanna kvar för evigt.
Det betyder inte heller att man ska offra sin karriär.
Tacksamhet betyder ibland bara att man inte glömmer vilka som bar en när man själv hade svårt att stå.
Och det finns något ganska viktigt i det, även utanför hockeyn.
Vi pratar ofta om idrottares karriärer som en serie steg. Hockeytvåan. Hockeyettan. Hockeyallsvenskan. SHL. Varje nivå ska passeras så fort som möjligt och varje framgång blir en biljett till nästa station.
Men människor är inte trappsteg.
Föreningar är inte heller det.
Man kan klättra utan att sparka undan stegen bakom sig.
Nils Juntorp har fått en fantastisk möjlighet och kan mycket väl göra en väldigt bra säsong i Mora. Jag hoppas faktiskt att han gör det. Det skulle bekräfta att prestationen i Dalen inte var någon tillfällighet och att han faktiskt är redo för Hockeyallsvenskan.
Men det förändrar inte det som hände på vägen dit.
Och det är kanske det vuxenlivet, och elitidrotten, ibland handlar om.
Alla beslut kan inte delas upp i rätt och fel.
Ibland finns bara konsekvenser.
Du får ta chansen.
Du får välja dig själv.
Du får gå vidare.
Men du får också acceptera att människorna du lämnar bakom dig har rätt att reagera på hur du gjorde det.
För karriären kommer förhoppningsvis att fortsätta länge ännu för Nils Juntorp.
Men betydligt längre än så kommer han behöva leva med sig själv.
Och med sina val.