Sundsvall Hockey har under flera år blivit ett av Hockeyettans tydligaste lag. Intensitet, arbete och en spelidé som gjort dem obehagliga att möta har tagit klubben långt. Nu gör man något betydligt svårare än att bara förstärka: man förändrar ett lag som redan fungerat. Det kan vara precis vad Sundsvall behöver för att ta nästa steg – men ombyggnationer har en tendens att kosta mer än bara spelarna som försvinner.
När Sundsvalls Tidning beskriver årets lagbygge är ordet ombyggnation träffande. Jonas Lindström berättar om ett medvetet förändringsarbete, framför allt på backsidan, samtidigt som klubben ska fylla luckorna efter ett antal spelare som under flera år varit avgörande för Sundsvalls position i Hockeyettans toppskikt. Det här är alltså inte en vanlig silly season där två eller tre spelare lämnar och ersätts av ungefär samma spelartyper. Sundsvall håller på att förändra delar av själva konstruktionen.
Det är lätt att förstå varför. Lindström har redan tidigare varit tydlig med att han tyckte att Sundsvall under förra säsongen tappade lite av det som tidigare gjort laget så besvärligt att möta. Målsättningen är att åter bli intensivare och mer fysiska, samtidigt som förändringen på backsidan har ett annat syfte: mer fart, bättre puckhantering och snabbare förstapass. Sundsvall vill alltså både bli jobbigare och snabbare. Det är egentligen en ganska intressant kombination, för den säger att klubben inte bara försöker återskapa det Sundsvall som fungerade för två eller tre år sedan. Man försöker utveckla modellen.
Och det behövs sannolikt. För det finns en gräns för hur länge ett lag kan leva på att vara välorganiserat, intensivt och konsekvent. Sundsvall har under flera säsonger varit ett lag som nästan alltid levererat ungefär det man förväntat sig. De har varit jobbiga, vältränade och svåra att slå. Men de har samtidigt inte tagit det där sista steget. Till slut måste en organisation ställa sig den obekväma frågan: ska vi fortsätta göra samma sak lite bättre eller behöver vi faktiskt förändra någonting fundamentalt?
Det är där jag tycker att Sundsvalls lagbygge blir mer intressant än vad det först ser ut.
För problemet är att förändringen inte sker i ett vakuum. Johan Lindholm, Emil Lindblom och Filip Wiberg har försvunnit från offensiven. På backsidan har Axel Abrahamsson och Leon Häggström lämnat. Det är inte fem slumpmässiga namn längst ned i laguppställningen, utan spelare som representerat väldigt mycket av både spetsen och identiteten i laget. I en tidigare genomgång av Hockeyettans utmanare konstaterades just att Sundsvall på kort tid tappat flera av sina viktigaste offensiva spelare och två tunga backar. Där ligger den verkliga utmaningen. Det går alltid att ersätta en kropp i laguppställningen. Det är betydligt svårare att ersätta en funktion.
Det är också därför jag tycker att man ska vara försiktig med att bara jämföra namn mot namn. Tim Almgren kommer in efter 20 mål i Enköping och har offensiva egenskaper som definitivt kan bli värdefulla. Jesper Wiberg har under många år visat att han kan göra mål på den här nivån och kommer från Hudiksvall med en lång dokumenterad produktion bakom sig. Max Sjöholm är ytterligare en spelare med potential att få en större roll än tidigare, Karl Pettersson har potential att dominera. Sundsvall har alltså inte stått passivt och sett sin spets försvinna. Det finns ett tydligt försök att ersätta den.
Men tre nya forwards behöver inte tillsammans bli samma sak som de tre som försvann.
Det är den delen av lagbyggen som sällan syns på Elite Prospects.
Johan Lindholm kanske gjorde en viss mängd poäng, men han spelade också specifika minuter, hade specifika relationer till sina kedjekamrater och fungerade på ett visst sätt i Sundsvalls struktur. Samma sak gäller Wiberg och Lindblom. Leon Häggström och Axel Abrahamsson kan ersättas med backar som på pappret har större offensiv potential, men Sundsvall förlorar samtidigt egenskaper som inte alltid syns i statistiken. Därför blir den stora frågan inte om nyförvärven är bra spelare. Flera av dem är uppenbart bra spelare. Frågan är om summan av det nya laget blir lika bra som summan av det gamla.
På backsidan är förändringen dessutom uttryckligen medveten. Lindström har tidigare beskrivit att man vill få mer fart i spelet och därför sökt skridskoskickliga backar som är bra med puck och snabbare kan få fart på pucken. Tanken är att Sundsvall ska kunna spela sig ur situationer bättre och få ett kvickare passningsspel från egen zon. Det är en fullt logisk utveckling av modern hockey. Problemet är bara att det som förbättrar en egenskap ibland försvagar en annan. En tidigare analys av truppen pekade exempelvis på att Hampus Malm och Karl Pettersson representerar en mer offensivt orienterad backtyp än Abrahamsson och Häggström och att den råa defensiva tyngden därmed blivit mindre självklar.
Och här kommer Sundsvalls stora balansgång.
Man säger att man vill bli betydligt jobbigare att möta, mer intensiv och mer fysisk. Samtidigt förändrar man backsidan mot mer fart och puckskicklighet. De två sakerna behöver absolut inte stå i konflikt med varandra, men de måste vävas ihop. Att vara jobbig att möta 2026 behöver inte betyda att ha sex stora backar som lägger pucken sarg ut. Det kan lika gärna handla om att motståndaren aldrig får fast dig i egen zon, att förstapasset sitter på bladet och att du tvingas jaga tillbaka genom mittzon gång efter gång. Ett lag som hela tiden spelar sig ur press kan vara minst lika frustrerande att möta som ett lag som bara försöker vinna varje fysisk duell.
Där tycker jag faktiskt att Sundsvall kan vara något intressant på spåren.
Det vore väldigt enkelt att reagera på förra säsongen genom att försöka bli ännu mer av det man redan varit. Större spelare, mer fysik, ännu hårdare forecheck. Men Sundsvall verkar snarare försöka kombinera den gamla identiteten med en snabbare och mer modern backsida. Om det lyckas kan det ge laget ytterligare en dimension. Då behöver motståndarna inte bara hantera Sundsvalls intensitet, utan också ett lag som snabbare kan flytta pucken från egen zon till anfall.
Risken är förstås att man hamnar mitt emellan.
Att Sundsvall inte längre är riktigt lika brutalt jobbigt som tidigare men ännu inte tillräckligt skickligt för att kontrollera matcher med pucken. Det är den klassiska faran när ett etablerat lag försöker förändras. Det gamla spelet sitter inte längre helt naturligt och det nya har ännu inte blivit en reflex. Lägg därtill att flera spelare som tidigare burit offensiven är borta och det är inte svårt att förstå varför Sundsvall är ett av seriens mer svårbedömda topplag inför säsongen. Externa bedömningar har också landat i ungefär den slutsatsen: laget har fortfarande kvalitet för toppen, men omsättningen och tappet av etablerad spets gör att det finns större osäkerhet än tidigare.
Det som talar för Sundsvall är samtidigt den kanske viktigaste kontinuiteten av alla.
Jonas Lindström är kvar.
Han har fått ett nytt tvåårskontrakt och kombinerar fortsatt rollen som huvudtränare med det sportsliga ansvaret för herrlaget. Därmed är det åtminstone samma person som definierar vad Sundsvall ska vara, värvar spelarna till det och sedan står på isen och ska få dem att genomföra det. I en serie där det ibland kan finnas ett glapp mellan sportchefens lagbygge och tränarens spelidé finns inte den ursäkten i Sundsvall. Det här är Lindströms bygge. På gott och ont.
Faller han, så faller alla.
Och kanske är det också rätt tid att göra det.
Det är lätt att hylla kontinuitet inom idrotten, men kontinuitet får aldrig bli ett självändamål. Har man under flera år varit bra utan att riktigt lyckas slå sig igenom det sista taket kommer en tidpunkt när även ett fungerande lag behöver störas. Spelare måste lämna, roller förändras och nya idéer behöver in. Annars riskerar tryggheten till slut att bli stagnation.
Därför tycker jag inte att det mest intressanta med Sundsvall är vilka spelare som lämnat.
Det är att klubben faktiskt verkar acceptera att nästa version av Sundsvall inte kan vara en exakt kopia av den förra.
Nu återstår den betydligt svårare delen.
Att förändra tillräckligt mycket för att bli bättre – utan att förändra så mycket att man tappar det som gjorde Sundsvall bra från början.
Lyckas Jonas Lindström med den balansgången kan den här ombyggnationen bli precis det som tar Sundsvall ytterligare ett steg.
Misslyckas han kan klubben upptäcka att det ibland är först när man börjar riva i ett fungerande bygge som man förstår vilka delar som faktiskt bar upp huset.
Faller han, då faller alla.