När ett lag i Hockeyettan värvar en ung spelare är det lätt att tänka att det handlar om potential. Att spelaren behöver en eller två säsonger för att mogna, få istid och sedan ta klivet vidare.
Arvid Bergström passar egentligen inte in i den beskrivningen.
Ja, han är fortfarande ung och det finns delar av hans spel som behöver utvecklas, men det mest intressanta med honom är att de egenskaper som faktiskt avgör matcher redan finns där. Därför tror jag att Tingsryd har gjort en värvning som riskerar att bli alldeles för bra för Hockeyettan.
Det första man lägger märke till när man ser Bergström spela är naturligtvis skridskoåkningen, men det vore samtidigt ett misstag att beskriva honom som ännu en ”snabb back”. Den etiketten är alldeles för förenklad. Det som gör honom speciell är inte att han vinner en rak 30-metersduell mot alla andra på isen, utan hur han använder sina skridskor för att kontrollera spelet. Han har en ovanligt mjuk och effektiv teknik där varje skär fyller ett syfte. Han kan öppna höfterna, byta riktning utan att förlora fart och skapa nya passningsvinklar bara genom små justeringar i kroppen. När forechecken kommer emot honom ser han sällan stressad ut, eftersom hans fötter ger honom den där extra halvsekunden som de flesta andra backar aldrig hinner skapa åt sig själva.
Just den rörligheten, tillsammans med en acceleration som snabbt tar honom ur trånga situationer, är också själva grunden i hans spel.
Det är också här jag tror att många kommer att underskatta vilken spelare Tingsryd faktiskt har fått.
I Hockeyettan pratar vi ofta om backar som är stabila i egen zon eller om backar som producerar poäng från blålinjen, men Bergström passar egentligen inte in i någon av de mallarna. Han är framför allt en transportback, och den rollen blir allt viktigare ju snabbare hockeyn utvecklas. Förmågan att med puck under kontroll ta laget från ett pressat försvarsspel till ett organiserat anfall är kanske den mest värdefulla egenskap en modern back kan ha, och det är precis där Bergström sticker ut.
Det handlar inte bara om att han kan bära pucken genom mittzonen. Minst lika imponerande är hur snabbt han identifierar lösningar. Många backar behöver ett extra tillslag för att orientera sig eller väljer den enkla D-till-D-passningen för att spela säkert. Bergström gör ofta tvärtom. Han söker den öppnande passningen genom mitten, den långa diagonalpassningen som bryter motståndarens forecheck eller det tidiga förstapasset som sätter fart på en spelvändning innan motståndarna ens hunnit organisera sig. Hans bästa aktioner kommer nästan alltid i övergångarna mellan försvar och anfall, där han med kombinationen av rörlighet, blick och passningsspel lyckas förändra tempot i en match. Det är ingen slump att en stor del av hans offensiva produktion har kommit just genom aktiveringar från backpositionen och ett starkt omställningsspel.
Det finns dessutom en detalj i hans spel som jag tror kommer att uppskattas allra mest av tränare, men som sällan uppmärksammas av publiken. Bergström spelar med blicken uppe. Han vill inte bara bli av med pucken, han vill använda den för att skapa ett numerärt övertag någon annanstans på isen. Därför ser man honom ofta slå passningar genom mittkorridoren eller vända spelet från en sida till den andra innan motståndarna hunnit flytta över. När de passningarna sitter blir effekten enorm, eftersom ett lag plötsligt går från att försvara sig till att anfalla med fart. Det är sådana sekvenser som inte alltid syns i poängprotokollet, men som ofta ligger bakom att ett lag börjar äga pucken och styra matcher.
Samtidigt ska man inte göra misstaget att beskriva honom som en färdig spelare, för det är han inte. I egen zon finns fortfarande delar som behöver slipas. Han kan ibland ge motståndarna för mycket utrymme i ingångarna till zonen, hans gap control är inte alltid konsekvent och det fysiska spelet längs sargerna behöver utvecklas ytterligare. Ibland väljer han också den svåra lösningen när den enkla hade varit mer effektiv. Men det är också just därför han spelar i Hockeyettan och inte högre upp i seriesystemet. Det intressanta är att nästan alla de här bristerna är träningsbara, medan de egenskaper som gör honom speciell – skridskoåkningen, rörligheten, tempoväxlingarna och känslan för att sätta fart på spelet – är betydligt svårare att lära ut.
Jag tror därför att många kommer att prata om Arvid Bergströms poäng när säsongen är över. Själv kommer jag att titta på något helt annat. Jag kommer att titta på hur många gånger han är den spelare som bryter motståndarens press med sina fötter, hur ofta ett enda förstapass från egen zon förvandlar ett försvarsspel till ett etablerat anfall och hur många matcher han faktiskt förändrar utan att behöva synas längst upp i poängligan.
För det är just där de riktigt skickliga moderna backarna skiljer sig från mängden – de styr rytmen i matcherna. Och det är precis därför jag tror att Arvid Bergström kommer att visa sig vara en alldeles för bra hockeyspelare för Hockeyettan.