Simon Lindblom var med i Visby–laget som tog sig upp till Hockeyallsvenskan i våras. Samtidigt som laget firade stora triumfer så upplevde han själv en tuff period, både på isen men också på det mentala planet. I en öppenhjärtig exklusiv intervju berättar han om säsongen som gick, starten i Västerås, SHL-debuten i Luleå, valet av Tranås AIF som ny klubbadress och arbetet med sin mentala coach.
Jag får tag på Simon Lindblom mellan träningspassen uppe i Luleå där han precis avslutat ännu ett svettigt pass med Axl Johansson, en av flera gamla lagkompisar som han återförenas med under Tranås Åkeri Arenas tak. Att han befinner sig i Luleå kommer sig av att hans bättre halva, tillika flickvän och sambo, har sina rötter där precis han själv i viss mån, men också för att det var just i Luleå som han fick en stor del hockeyutbildningen.
– Först och främst var det ett U16-år som gick väldigt bra för mig. Fick testa på landslagsspel och det gick bra i TV-pucken och i U16-serien. Luleå var tidiga att höra av sig. Jag har lite släkt här uppe i Liljafamiljen som har varit här uppe tidigare, så jag valde Luleå till slut. Jag minns det som en jättefin tid – jättebra organisation, fin stad och skaffat vänner för livet här uppe, säger han.
Trots att mycket var bra uppe vid den norrländska kusten så var det en omställning som han tvingades genomgå som inte bara gjorde honom till en bättre spelare utan också kanske fick honom att mogna och växa som person.
– Det var en väldigt stor omställning till en början när man inte hade bil och man ska ta bussar, handla själv och gå med matkassar i –30. Man vänjer sig till slut, men jag ser det tillbaka som en jättelärorik tid – och period i livet. Jag fick en lägenhet precis bakom ishallen, ett ställe som heter Kallkällan. Det var en jättefin lägenhet. Sen träffade jag faktiskt tjejen ganska tidigt också. Hennes familj hjälpte till väldigt mycket, det gjorde det lite enklare i början att flytta hit själv. Det är jag väldigt tacksam för, säger han.
Under åren i Luleå fick han också möjlighet att testa på spel i SHL med A-laget vid flera tillfällen och under sin sista tid i klubben var han mer eller mindre en del av truppen. Han minns speciellt det där samtalet som alla unga juniorer väntar på, när man blir uppkallad för första gången.
– Jag minns första träningen jag gjorde – det var corona-året, jag hade fortfarande galler på. Jag spelade padel med en av mina bästa polare Viggo Nordström och så ringer min J20-tränare Antti (Alamäki, red.anm) och frågar om jag vill träna med A-laget. Det blir som en liten chock att gå från padelhallen och skynda sig ner till ishallen, minns han.
Hockeyn är ibland spikrak och helt ”on target” men ibland tar den outgrundliga omvägar och för Simon Lindblom gick den via ett sista juniorår i Dalarna med Mora. Åtminstone till en början, men trots att själva hockeyspelandet gick bra så fungerade det där som måste funka på sidan allt sämre.
– Mitt sista år i J20 hade jag varit en sväng i Mora först. Hockeyn gick bra, men jag kände att jag trivdes inte jättebra på sidan av och kände en liten längtan tillbaka. Sen fick jag faktiskt komma tillbaka till Luleå och spenderade nästan hela tiden efter jul med A-laget – spelade matcher och tränade. Det är klart det var lärorikt, man får se hur de vuxna och proffsen arbetar varje dag, berättar han.
Trots flera matcher i SHL med Luleå och daglig träningsnärvaro med A-laget så blev nästa naturliga steg varken SHL eller Hockeyallsvenskan. Valet föll, lite märkligt kan tyckas, på HC Dalen och Hockeyettan.
– Jag gjorde några matcher med A-laget (Luleå, red.anm) och kände att fan, jag klarar ju av det. Sen kanske jag inte var färdig på den nivån. Min dåvarande agent tyckte att Hockeyettan skulle passa bra för min utveckling och till slut blev det HC Dalen. Jag trivdes, fick bo i Jönköping med min sambo och vi trivdes jättebra. Jag fick stort förtroende och det är en liten men harmonisk klubb med stora ambitioner och en jättefin utvecklingsmiljö, säger han om tiden i HC Dalen.
Under sluttampen av perioden i Dalen så kändes som det stora brejket skulle ske. Han blev utlånad till Vimmerby och trots en imponerande bra utlåning där man kunde skymta hans gamla jag komma fram så hamnade han i Visby, en tid som aldrig blev vad han önskade på det personliga planet.
– Egentligen har jag ända sedan jag var liten varit en spelskicklig back med kvaliteter i det offensiva. Jag avslutade jättefint i Vimmerby – vi lyckades vinna mot Tingsryd i kvalet och fick ett kontrakt av Visby. Jag hade väldigt stora förväntningar på mig själv, att jag skulle ta nästa steg och fortsätta utvecklas och vara bidragande offensivt. Kort och gott var det en väldigt jobbig säsong. Jag var skadad väldigt mycket fram och tillbaka. Fick hjärnskakning redan efter tredje matchen på säsongen, var borta tre-fyra veckor och sen ska man försöka spela sig in i laget igen. Sen åkte jag på en axelskada som jag kämpade med resten av säsongen, säger han om tiden på Gotland.
”Det sitter väldigt mycket i huvudet”
Det är sällan dessa historier kommer fram, historierna som berättar en annan historia som kanske inte alltid syns på ytan. Mitt i all eufori med Visbys avancemang till Hockeyallsvenskan fanns också en personlig historia som också måste belysas, en verklighet som i många led är minst lika viktiga som pokalerna.
– Det hade kunnat sett annorlunda ut om jag hade kunnat vara skadefri och fått kontinuitet. Det blev en riktig pannkaka-säsong tyvärr. Vi fick avsluta på ett väldigt roligt sätt och gå upp, men för egen del var det en väldigt jobbig säsong psykiskt, säger han och fortsätter.
– Jag har alltid varit en lagspelare som tänker laget före jaget. Men det är klart att man har höga förväntningar på sig själv – man vet vad man klarar av och vilken potential man har. Efter jul tog jag hjälp av en mental coach som har hjälpt mig väldigt mycket. Det mesta sitter i skallen och det är det man får jobba med, berättar han transparant.
Med sin mentala coach Paula har han nu fortsatt arbeta med den mentala delen av spelet och intenderar att fortsätta med det även under tiden i Tranås.
– Sport i allmänhet är väldigt mycket som sitter i huvudet. Man får lära sig hur man ska jobba med sig själv och de negativa tankarna – att tro på sig själv och vända allting till något positivt. Det är en väldigt svår grej i början, men det är något som borde tas upp mer inom idrotten. Den mentala biten är viktigare än vad man tror, och en fräsch hjärna gör susen. Det kommer jag fortsätta med. Jag har god kontakt med henne än i dag – Paula heter hon. Vi pratar varje månad. Nu i slutet av juli och början av augusti börjar vi upp igen för att förebygga inför kommande säsong – vad som väntar och hur vi ska ta oss an den, berättar han.
Till slut har hans vägar lett till Tranås som förra säsongen fick se sin resa ta slut mot Lindbloms Visby i en tuff matchserie, rent av slutspelets bästa.
– Vi visste på förhand att Tranås var ett hårt jobbande lag med offensiv skicklighet. Första matchen åkte vi ner och gjorde en väldigt gedigen insats på bortaplan och kunde vinna den. Andra matchen fick vi ett matchstraff och de fick avgöra i powerplay. Det stod 1-1 i matcher när vi tog hem det på hemmaplan – två övertidssegrar där Tranås ledde med 3-1 inför sista perioden i båda matcherna och vi lyckades vända. Det visar lite på lagmoralen vi hade. Tranås var nog den tuffaste matchserien vi fick möta i slutspelet. Jag visste sedan innan när jag spelade i Dalen att det kokar i arenan – hängivna supportrar. Det blev väldigt stökigt, mycket fysisk kamp och matchstraff hit och dit och mycket utvisningar. Så är det i slutspelshockey. Det var egentligen bara roligt. Men starkt av oss att kunna vända den matchserien till vår fördel, konstaterar han.
Det är kanske lätt att glömma att säsongen med Visby/Roma inte var en solskenshistoria från början till slut. Det började faktiskt ganska tungt och på randen till hopplöst innan det ens hade börjat. Förändringen efter jul var det som fick vågskålen att tippa över till lagets fördel.
– Vi var väldigt stukade innan jul – mycket skador, mycket sjukdomar. Jag tror vi låg utanför topp sex ett tag och fick kriga tillbaka. Sen gjorde vi ett tränarbyte där ”Säcken” (Hans Särkijärvi, red.anm) kom in och det blev lite mer harmoniskt, mer glädje och mer att ha kul och jobba för varandra. Där kunde vi plocka fram vår rutin och skicklighet som bar hem det till slut, säger han.
”Ung backsida med stor potential”
Kontakten mellan Stefan ”Frasse” Fransson, sportchef i Tranås, och Lindblom togs tidigt när det stod klart att en av lagets viktigaste backar inte skulle bli kvar.
– Jag fick indikationer på att Nilsson Westlund skulle lämna. Jag pratade med Stefan Fransson ganska tidigt om vilken roll de ser mig i och att jag ska vara en typ av ersättare för honom. Mina styrkor ligger i skridskoåkningen, pucken och den offensiva delen – något jag kanske inte riktigt fick ut i Visby.
Nu ska han då representera samma lag som han var med om att skicka på golfsemester tidigt i våras, och det är ett annat Tranås han kommer till. Stefan Fransson har i lokala medier varit öppen med att det blir en svensk uppsättning av Tranås AIF den här säsongen och just där kommer Lindbloms offensiva kvalitéer att bli en nyckelfaktor.
– Det ser spännande ut. Det är en ung baksida med stor potential. De senaste åren är det många som har tagit kliv just från Tranås till nästa steg och gjort personbästa. Det är något jag och flera andra hoppas på att kunna göra, säger han.
Med drygt en månad kvar innan man återsamlas för att gå på is är det kanske ett bra läge att prata om målsättningar. Svansföringen i Tranås är hög i vanlig ordning, som sig bör bland topplagen, men hur graderar man saker i en uppbyggnadsfas och vad kan man förvänta sig av en back som Simon Lindblom.
– Jag känner nu på förhand att jag har gjort en bra sommar fysiskt och jag känner mig på en bra plats i livet, både mentalt och fysiskt. Haft bra samtal med både Jussi och Frasse. Egentligen ska jag bara gå ut och göra mitt bästa. Jag vet vad jag klarar av och förhoppningsvis kan jag slå personbästa. Men det viktigaste i slutändan är att laget går bra. Jämfört med förra säsongen handlar det om att må bra, spela bra och vara ute och ha kul och släppa loss. Då vet jag vad jag kan gå för. Jag hoppas att fler backar kan ta stora kliv och producera så att vi sprider ut det på ett bra sätt, avslutar han.