Det är början på veckan och jag sitter framför datorn och försöker reda ut det ganska avancerade manus jag tagit fram för veckans podd. Det kommer att bli ett mastigt avsnitt där vi definitivt kommer att blanda den gångna veckans rubriker – och kanske skapa några också.
I alla glödheta ämnen som nästan glider i takt med den kolossala värme som lamslagit landet, lagom till industrisemestern, stannar jag upp vid intervjun jag gjorde med Mjölbys Björn Tholander–Olsson, BTO.
Det var inget märkvärdigt med intervjun i sig, bortsett från det faktum att han så avslappnat konstaterade att man kommer att tappa 1300 MHC-matcher i rutin kommande säsong.
”No biggie.”
Det var åtminstone känslan han förmedlade.
Ingen panik. Inga stora ord. Ingen antydan om att Mjölby Hockey står inför ett generationsskifte som kan bli betydligt mer komplicerat än vad man vill göra gällande.
BTO konstaterade i stället att det är så hockeyn fungerar. Spelare kommer och spelare går. Nya ska in, yngre ska ta kliv och roller ska fyllas av andra.
Allt det är naturligtvis sant.
Men 1300 matcher är inte bara en siffra.
Det är heller inte en bunt gamla laguppställningar som kan stoppas undan i ett arkiv och glömmas bort. Det är erfarenheter, relationer och kunskap som har byggts upp under flera år.
Det är spelare som vet hur föreningen fungerar. Som känner människorna runt laget. Som vet vad det innebär att spela i Mjölby, vilka krav som ställs och vad som krävs när resultaten börjar gå emot.
Det är spelare som inte behöver en karta för att hitta rätt i omklädningsrummet – varken bildligt eller bokstavligt.
Jag har själv varit tränare för Philip Dimtrén för 15 år sedan. Jag har sett David Bremer gå från måttlig talang till makalös Hockeyettan-spelare, i både Mjölby och Tranås. Jag har sett Emil Rooth spela sedan han lärde sig att knyta skridskorna själv.
Jag vet att det här inte är några dussinlirare och framför allt är det alla karaktärer som betyder något mer än spelet på isen, röster i ett omklädningsrum.
Sådant ersätts inte genom att fylla samma antal platser på EliteProspects.
Det går förvisso att värva in bättre skridskoåkare. Kanske även fler poäng, mer storlek eller spelare med högre potential. Men det går inte att värva in 1 300 matcher av gemensam historia under några sommarmånader.
Det är där jag har svårt att köpa det fullständiga lugnet.
Eller rättare sagt: jag köper det utåt.
Björn Tholander–Olsson är tränare för Mjölby Hockey. Hans jobb är inte att offentligt slå på stora trumman och förklara att lagbygget knakar i fogarna. Han ska förmedla stabilitet till spelarna som är kvar, till supportrarna, till styrelsen och inte minst till de spelare som klubben försöker övertyga om att flytta till Mjölby.
Han måste vara lugn.
Frågan är om han verkligen är det.
Jag är tämligen övertygad om att han inte är lika avslappnad när telefonen lagts undan och intervjun är avslutad.
Han vet nämligen bättre än de flesta hur mycket erfarenhet betyder i ett lag som Mjölby.
MHC är inte en klubb som kan lösa varje problem genom att öppna plånboken. Man har i stället byggt sin konkurrenskraft genom kontinuitet, sammanhållning och spelare som vuxit tillsammans med föreningen.
Det har funnits en kärna som vetat vad som ska göras – och som framför allt har vetat hur det ska göras.
Nu försvinner en stor del av den kärnan.
Det har det gjort förr, och kommer säkerligen hända igen.
Det behöver inte vara förödande. Ibland kan ett generationsskifte skapa energi. Nya röster kan ta plats. Spelare som tidigare befunnit sig i bakgrunden kan växa när ansvaret blir större. Unga spelare kan ta större kliv än någon hade räknat med.
Men det är just det: de kan göra det.
Mjölbys kommande lagbygge kommer att innehålla betydligt fler frågetecken än det lag som avslutade den gångna säsongen.
Vem blir den naturliga ledaren i omklädningsrummet?
Vem lugnar ner gruppen efter fyra raka förluster?
Vem tar ansvar när en match står och väger och de yngre spelarna börjar hålla lite hårdare i klubban?
Vem säger ifrån när tränaren inte befinner sig i rummet?
Det är sällan sådant syns i statistiken, men det märks väldigt tydligt när det saknas.
Och det är först då de där 1300 matcherna får sitt verkliga värde.
Inte i september när allting känns nytt, spännande och fullt av möjligheter. Inte när försäsongsmatcherna spelas och resultaten går att förklara bort med hård träning och nya formationer.
Det märks i november.
När kroppen är sliten, självförtroendet svajar och tabellen börjar sätta sig. När en dålig vecka riskerar att bli en dålig månad och det krävs någon som varit med förut för att hålla ihop gruppen.
Mjölby har varit skickligt på att överraska tidigare. Klubben har fått ut mycket av spelare som andra kanske inte sett samma potential i. Man har skapat en miljö där laget ofta blivit starkare än summan av individerna.
Det är en konst i sig.
Men förutsättningarna blir inte enklare av att en stor del av den samlade MHC-erfarenheten nu försvinner på en och samma gång.
Därför är BTO:s lugn både begripligt och rimligt.
Men låt oss inte förväxla lugn med frånvaro av oro.
Han vet vad som väntar.
Han vet att Mjölby inte bara ska ersätta spelare. Man ska ersätta identitet, ledarskap och en stor portion trygghet.
Det går att göra.
Men det är betydligt större än ett axelryckande:
”No biggie.”