Det är lätt att kalla en värvning från andra sidan Atlanten för en chansning. Ännu lättare blir det när spelaren aldrig tidigare har satt en skridsko i svensk seniorhockey. När två nordamerikaner anländer under samma sommar brukar orden därför komma nästan automatiskt: lotteri, högriskprojekt och oprövade kort. Ibland är beskrivningen befogad. Hockeyhistorien är full av importer som presenterats med väl valda statistikuppgifter och spektakulära videoklipp, men som några månader senare har lämnat Sverige utan att göra något bestående avtryck. Spelare kan imponera på en mindre rink och ändå få problem med svensk hockeys större ytor, taktiska disciplin och mindre glamorösa vardag. Skepsis är därför inte ett tecken på negativitet. Den är ofta ett tecken på att man har sett den här filmen förut.
Men Mörrums värvningar av Vince Élie och Griffen Fox, tillsammans med rekryteringen av Isac Ollas Mattsson, är någonting mer än tre fristående kast med tärningen. De berättar om en förening som har valt riktning och om en sportgrupp som försöker bygga ett lag med tydligare egenskaper än tidigare. Det finns risk i den vägen, men det finns också referenser, dokumenterad produktion och en tanke om hur spelarna ska komplettera varandra. Skillnaden är avgörande. Mörrum verkar inte hoppas på att tre spelare råkar bli bra samtidigt. Klubben verkar ha en uppfattning om varför just de kan göra laget bättre.
Fortsätt läsa med Ettan Direkt
Den här artikeln är tillgänglig för medlemmar. Som medlem får du tillgång till våra fördjupande intervjuer, analyser och reportage om hela Hockeyettan.
Se alla medlemskap
Redan medlem? Logga in
